Ermita Mirador del Santo, utsiktspunkten, sedd från vägen mot La Mericas högplatå.
La Gomera heter den näst minsta av de sju huvudöarna i den spanska ögruppen Kanarieöarna. Den ligger omkring en timmes båtresa från San Sebastians hamn på Teneriffa. La Gomera är den bergigaste och grönaste av öarna, och är framförallt en destination som är känd för sina utmärkta möjligheter till vandring. Särskilt många stränder finns dock inte, och därför är turismen mer begränsad än på de omkringliggande större öarna.
Ön, som sedd från ovan har en cirkulär form, mäter bara 2.5 mil i diameter. Ändå når dess högsta punkt 1 487 möh. Landskapet är präglad av öns geologiska ursprung. Vulkaniska aktiviteter har en gång pressat upp havsbotten som rest sig majestätiskt ur vattnet. Sedan har erosionen skapat dramatiska raviner ur denna havsbotten, som kallas barrancos. Barrancos har naturliga terrasshyllor, vilket ger dem prägeln av ett Grand Canyon-liknande landskap.
Vandringsturer är enkelt att företa sig, och kräver inte mycket förberedelse. Turerna går längs Caminos Naturales, gamla landsvägar (och stigar) som tidigare tjänat som farleder för handel och utbyte mellan bosättningarna uppe på höglandet och de vid kusten. Dessa leder korsar hela ön, och erbjuder olika svårighetsgrader och fantastiska möjligheter till enastående vyer, ofta i ett utpräglat höghöjdslandskap som kan avskräcka dem med anlag för höjdsvindel.
Dessutom breder en enastående lagerträdsskog (laurisilva) ut sig på stora delar av öns högland. Det är en gammal rest av den subtropiska skog som tidigare (tills förra istiden) växte längs Medelhavets kuster, och som idag finns kvar på några få platser.
Jag bodde på öns turistigaste plats, i dalen Valle Gran Ray på öns sydvästra kust. Valle Gran Ray är i hög utsträckning en turistort. Den tyska koloni som börjat rota sig på 1960- och 70-talen sticker ut. Priserna är ungefär på samma nivå som i Sverige. Boendet är relativt billigt: omkring 350 kr natten räcker till mysigt boende i något av lägenhetshotellen.
Från Valle Gran Ray var det lätt att ta sig till de rutter som intresserat mig. Det gällde att gå upp i tid; bussen upp mot bergen gick kl.8:00 på morgonen, och därefter skulle det dröja 5 timmar tills nästa buss.
Första vandringen: El Chiupude – Cercado – Arure – La Merica
Första vandringen jag företog mig började med bussresa upp till El Chipude, den högst belägna av bergsbyarna, liggande nedanför berget La Fortalezas fot. Kraftiga vindar och regn mötte mig när jag gick av bussen. Jag började vandringen mot El Cercado. Jag gick väl inte på moln precis, utan snarare mitt i dem, längs de gamla vägarna på bergssidornas terrasser. Utsikten var förstås begränsad, men det kändes ändå som en storslagen promenad.
Efter några timmars promenad kom jag till Arure, högt ovanför Valle Gran Ray. Här tog jag lunchpaus vid ett blåsigt stentorg utanför en kyrka. Nu började det spricka upp, och regnet låg nu bakom mig. Dagens höjdpunkt kom när jag kom upp till utsiktspunkten Ermita Mirador del Santo. Synen mot Taguluche, 700 meter nedanför den hissnande branten. Därifrån fortsatte jag en bit norrut på Camino de las Correderas, som ringlar fram högt uppe på en av Andenes de Alojeras västra terrasser. Utsikten över dalen nedanför, och Tejeleches taggiga bergskam fick mig att stanna upp gång på gång för att bara beskåda och ta in storslagenheten i landskapet.
Höjdkänslan är total när jag fortsätter fram bland kaktusar, några barrträd och palmer under mäktiga bergsvägar som för till Andenes de Alojeras högsta punkter. Bergssidornas formationer, präglade av La Gomeras våldsamma vulkaniska födelse bildar ett fascinerande sceneri av ”orgelpipor” som som satt sig på varandra i rasbranterna.
Då jag kommer till den punkt där vyerna mot byn Alojera öppnas vänder jag om.
Sista etappen, över La Mericas högplatå, och sedan ned via dess terrasser till Valle Gran Ray, är magnifik. Jag går förbi en osannolik betesmark; på en av bergstopparna vaktar en boende sina getter, som springer omkring i en inhägnad. På bergssidan finns en liten grotta, där getterna kan ta skydd vid dåligt väder. Under hela vandringen öppnar sig Valle Gran Rey nedanför. På andra sidan ser jag La Fortalezas topp resa sig. Längst ut på platån finns en utplanad äng, f.d. betesmark (vilket resterna från små stenhus där bönderna hållit till vittnar om). Nedstigningen till Valle Gran Ray och La Calera, stadsdelen där mitt boende finns, är mödosam för knäna, men grandios. Trött, men uppfylld av dagens upplevelser, avslutar jag dagen vid en av de många fiskrestaurangerna.
Andra vandringen: Alto de Garajonay (1 487 möh) – Laguna Grande – La Fortaleza (1 243 möh) – Baranco de la Matanza – Valle Gran Ray
Andra dagens vandring började liksom den första i hård vind och regn. Jag tog bussen till Igualero och vandrade först upp till Alto de Garajonay, La Gomeras högsta punkt. På en panoramabild vid utsiktsplatsen såg jag vad jag p.g.a. molnen missade. Sedan tog jag sikte mot Laguna Grande.
Skogsbranden förra sommaren hade satt sina tydliga spår. De förkolnade träden var ett stående inslag. Vid Laguna Grande fick jag information om vilka delar av skogen som klarat sig. Jag hade valt fel del av parken, och där jag befann mig var det en bra bit till de orörda delarna.
Istället började jag gå mot El Cercado. När La Fortaleza tornade upp sig fick jag ett infall, och bestämde mig för en bestigning av berget. Sagt och gjort.
La Fortaleza har degraderas från en ”climbing route” till en ”scrambling”. Jag lyckades dock missa leden upp till den utplanade toppen, men den klättring som behövdes för att komma upp var inte särskilt avancerad. Nedför hade jag tur och hittade leden. Men dessförinnan njöt jag av utsikten, som sträckte sig över stora delar av öns södra del.
Jag lyckades p.g.a. slarvig kartläsning missa den buss tillbaka som jag tänkt ta. Det förde med sig något positivt. Istället för att vänta tre timmar på nästa buss tog jag en av de gamla vägarna från El Cercado längs med Barranco de la Matanza ned till Valle Gran Ray. Det var en mycket vacker sträcka längs bergssidorna. Särskilt Teguerguenches grönskande nordöstra sida i blickfältet var en storslagen upplevelse. Tyvärr var kamerabatteriet slut vid denna punkt. Väl framme vid min basplats blev det middag vid en av restaurangerna vid La Playa, bestående av avokado och räkor till förrätt, och en sallad med getost och tomater som serverades tillsammans med lokalproducerad honung och nötter. En bra avslutning på en dag, vars sista etapp var dess mest minnesvärda.
Tredje vandringen: Mirador Roque Agando – El Cedro – Alto de Garajonay
Under tredje dagen fick jag laurisilvaskog så det räckte och blev över. Från utsiktspunkten vid Roque Agando, en av ”lavapluggarna” som oturligt nog för mig låg dolt i ett moln, tog jag vägen mot El Cedro, en bosättning lägre ned i en dal på öns norra sida. Det här var ett tips som jag fått i turistinformationen vid Laguna Grande föregående dag.
Jag blev inte besviken. Skogen var mycket speciell och liksom slöt sig omkring mig. Laurisilvaskogen är sedan 1981 klassat av FN som ”världsarv”. Den växer i ett konstant fuktigt och svalt klimat. Skogen har en otrolig förmåga att absorbera vattenånga, och det präglar den grönskande naturen. Träden är ”skäggiga” av mossa, och lagerträden växer i märkliga ringlande och hängande former.
Väl nere vid El Cedro, där öns ända camping finns (ovanför en bondgård med tre arga vakthundar) tog jag lunchpaus. En bit ned i riktning mot El Chorro fick jag en vacker utsikt mot Hermigua, en dal längre ned belägen vid öns norra kust. Därefter vände jag och gick upp på andra sidan av den dal jag gått nedför, i riktning mot Alto de Garajonay. Det var en fin väg genom varierande former av laurisilvaskog brant uppför. De sista kilometrarna gjorde jag i långsamt tempo. Planen var att avsluta där jag började, men lite okoncentration ledde mig fel. Lyckades hinna till Igualero, där jag tog bussen tillbaka till Valle Gran Ray.
Avslutning
Min sista dag på Valle Gran Ray blev en vilodag. Rutten från Barranco de Argaga till Chipude får bli av en annan gång. Istället åkte jag på båttur. Sköldpaddor, delfiner och krabbor stötte vi på. Några valar såg vi tyvärr inte. Men resan längs med La Gomeras sydkust, och den grillade tonfisken vi serverades vid ett uppehåll, var inte fy skam.
Att vandra på La Gomera erbjuder mycket variation och stora upplevelser. För dem som söker semester med fina vandringsmöjligheter är det väl värt pengarna. Att resa med flyg är tyvärr ända sättet (ur miljösynpunkt), men kan man leva med detta så kan man räkna med en storslagen vandringsupplevelse.
Fisk på menyn.
Bussarna, ”Guaguas”, som fungerar utmärkt för att ta sig till olika platser på La Gomera.
Valle Gran Ray: Berget La Merica, och stadsdelen La Calera vid dess fot.
Systemet med leder är väl utmärkt, och det är sällan jag behöver stanna och titta på kartan.
Caminos Naturales går ibland längs stigar och gamla vägar.
Kyrkan i byn Arure.
Hissnande utsikt från Ermita Mirador del Santo, mot dalen Taguluche, 700 meter längre ned.
Längs med Camino de Las Correderas, på Andenes de Alojeras västra bergssida.
En ovanligt belägen betesmark: En bonde med sina getter.
Längs La Merica östra sida.
Fantastisk utsikt!
Resterna av en bondebosättning, på La Mericas högplatå.
Under nedstigningen till La Calera, Valle Gran Rey.
Skogsbranden har satt tydliga spår i delar av laurisilvaskogen. Taget i närheten av Laguna Grande.
Gamla tvättbassänger vid El Cercado, tidigare en viktig social (och hygieniskt viktig) mötesplats för inte minst kvinnor.
La Fortaleza el Chipude – 1 247 möh.
Sista biten upp till toppen av La Fortaleza medförde lite lättare klättring.
Utsikten från La Fortaleza var storslagen.
En get som bräker vid El Cedro.
Grönskande laurisilva på väg upp från El Cedro till Alto de Garajonay.
Sköldpadda!
Cala Cantera, en övergiven bosättning.
Teguergueleches imponerande södra bergsvägg, vid Valle Gran Reys hamn.
Staty till minne av Guancherna, ursprungsbefolkningen som tros ha varit berber som invandrat från Östafrika. Finns idag inte längre kvar som folkgrupp.
Solnedgång, Valle Gran Rey.
Fjällvandraren 