Vandring i Jämtlandsfjällen 14 – 20 juli

Första gången jag fick tillfälle att skriva ned mina intryck av vandringen vi påbörjat i Vålådalen två dagar tidigare var då vi efter det inledande äventyret kommit till Helags fjällstation, via Vålåstugorna och Ljungans rastskydd. Denna dag hade jag och min livskamrat och nära vän Hanna betraktat vackra vyer i alla riktningar då vi öppnade dörren och stack ut näsan ur rastskyddet, som vi sovit i under natten. I norr såg vi Härjongsfjällen och i öster Dunsjöfjället samt norra delarna av Ljungdalen. I väst, en bit in på dagens etapp, tornade Helagsfjället med sin glaciär och omgivande krage upp sig majestätiskt. Detta var en relativt molnfri dag, och toppen låg frilagd. Under turen stannade vi och åt lunch i lä från vinden bakom en av de många små kullarna och tog oss tid att njuta av landskapet. Emellanåt tittade också solen fram och skänkte oss värme.

Start i Vålådalen
Den tid vi fick i direkt solljus denna vecka kunde räknas i minuter snarare än timmar. Dagens dessförinnan var det andra bullar. Men vi backar först tillbaka ytterligare en dag till starten i Vålådalen. Den inleddes med en lyxig frukost på Vålådalens fjällstation med våfflor och annat gott stod på menyn. Vålådalen bestod framförallt av skog och ännu mera skog, men också några vackra sjöar och vyer mot de fjäll vi rörde oss i riktning mot. Vi valde att sikta in oss på Vålåstugorna istället för Stendalens stuga p.g.a. ombyggnaden där (orsakad av en brand förra året). Vi kom inte hela vägen, utan slog upp tältet efter dryga 12 km när vi kommit upp på kalfjället.

Hanna, förstagångsvandrare, gjorde en stark insats. Bråkiga ljumskar innebar att de 300 höjdmetrarna som skulle tas innebar en prestation. Den tuffare starten följdes av en bättre fortsättning – det tar sin tid att hitta rätt inställningar på ryggsäck och skor, samt för kroppen att komma in i lunken.

Vår andra vandringsdag började i bra väder. Lite duggregn fick vi, men de resterande åtta kilometrarna till Vålåstugan gjorde vi ganska lätt. Tröttheten från första dagen fick oss dock att överväga att göra ett längre stopp för att vila upp oss inför nästa dag. Två män i 50-årsåldern som kommit från Helags (och fångat en stor öring i Vålåsjön) gjorde oss med sina berättelser sugna på att fortsätta i den riktningen. Dessutom hade en ordentlig lunch och lite fika (chockladmuffins!) gjort oss både laddade och lite rastlösa. Vädret, och prognosen som föreskrev 15 m/sek i vindstyrka funderade vi inte mycket på, utan vi tog sats och började gå igen. Målet var rastskyddet Ljungan, 10 km söderut.

Hård vind och piskande regn
Motvinden, som kom i från väst, var till en början ett spännande äventyr. Vi betraktade också de vackra skiftningarna i vädret. Regnbågen tornade upp sig, och solsken blandades med kontrasterande ovädersmoln som drog över fjällsidorna i bakgrundslandskapet. När vi tagit oss över bron som går över Härjongsån och upp på Gåertiestjaerhvies östra sida var utsikten över Vålåtjärnarna och Vålåsjön väldigt vacker. Det var här vinden började tillta i styrka, och under hela den återstående vandringen ned till Ljungans rastskydd exponerades vi för ovädret. Vinden, som måste ha legat på mellan 15-20 m/sek upplevde vi som storm. Den låg på delvis snett framifrån, delvis från sidan, och regndropparna slog som stenskott mot våra kinder. De sista 6 kilometrarna var en envis kamp för att komma framåt, och när vi slutligen anlände till rastskyddet i Ljungan var vi båda lite lätt nedkylda. Dock var det inte helt utan nöje. Vi kämpade på med glatt humör, om än mot slutet uteslutande fokuserades på att komma fram. Det är skönt att känna att man lever.

Ljungans rastskydd
Det var en mycket bra avslutning att komma in i det tomma rastskyddet.  Vi lagade snabbt varm mat och tryckte i oss både knäckebrödsmackor med kaviar och ett par ölkorvar, samt avslutade med nyponsoppa och mandelbiskvier. Det var välförtjänt. När vi sedan lade oss för att sova på en av de två britsarna låg vi länge och både kände och hörde hur vinden fick hela raststugan att skaka. Trots den kraftiga vinden var vi också nöjda med att ha gått från Vålåstugorna. Belöningen, förutom avslutningen i rastskyddet, var ju att vi nästa dag kunde vandra de återstående vackra 10 kilometrarna till Helags i fint väder (den etappsom beskrivits inledningsvis). En betydligt lugnare dagstur. Vid ankomsten tog vi in på fjällstationens äldsta stuga, Gamla Östan från 1916, och betalade för en helpension. Trerättersmiddag med renfärsbiff, gräddsås och rårörda lingon smakade otroligt gott tillsammans med en god öl.

Upp på Helagsfjället: Fjällräv och glaciär
Nästa dag stannade vi vid Fjällstationen. Regnandet hade återkommit. Fram mot eftermiddagen lättade det dåliga vädret och vi packade en dagsäck med termos och smörgåsar och vandrade upp mot Helags glaciär (vars täcke på vänstra sidan under Helags krage sträcker sig till omkring 1 500 möh). Efter att ha tagit oss upp för det första av totalt tre ”steg” för att nå glaciären siktade vi till vår förtjusning en livs levande fjällräv. Länge satt den och tittade på oss – och vi på den. När vi sedan försökte komma lite närmare skuttade den på lätta ben iväg på stenblocken, vilket vi lyckades föreviga på filmen.

Därefter valde vi att gå upp till glaciären: Målet, som Hanna angav, var att vi skulle vidröra isen. En topptur föreföll också meningslös, ett stabilt molntäcke omgav toppen. Sagt och gjort. Det andra steget, som tog oss upp till vad som liknande sandbank (som utmärktes av hundratals namn skrivna av besökare i sten), vållade inga bekymmer. Där åt vi matsäck. Lite mer strapatsartat blev det sista steget, som gick uppför i blocklandskap, dessutom ett blöt och halt sådant. Glaciären, som nåddes efter ett visst balanserande och lite scrambling, var mäktig, även om jag minns den som betydligt större som liten (1987 var jag här som liten 6-åring, och då var det med pappa Krister som glaciären nåddes). Känslan av att vara besökare i en karg och ogästvänlig miljö är speciell, vi njöt stort av hela äventyret.

Vidare mot Sylarna
Nästa dag vandrade vi vidare till Sylarnas fjällstation. Mot slutet var det en riktig prövning. De sista 4-5 kilometrarna gjorde vi i hård motvind, mot slutet ackompanjerat av ett spöregn. Ändå var det den andra halvan av de totalt 20 kilometrarna som var den mest minnesvärda biten denna dag. De första tio hade präglats av blöt gyttja, dimma och dålig sikt i ingenmanslandet på fjällheden. Efter lunchuppehållet vid rastskyddet Mieskentjakke sprack det dock upp i den dal vi färdades genom och då vi tog höjd på Hammarens norra sida öppnade sig mycket vackra vyer mot Härjongsfjällen, denna gång mot dess västra delar. Sedan tilltog vindstyrkan och snart var varje steg uppför en mindre kraftansträngning. Efter att ha passerat sjön nedanför Kläppen (1 240 m) tog vi den korta vägen över Herrklumpen som förkortade turen med en kilometer. Om vi verkligen vann något på det med tanke på motvinden vi fick utstå i uppförsbacken får vara osagt. Med frusna händer och vindpinade ansikten nådde vi slutligen etappmålet, Sylstationen, där vi bodde på ett mysigt loft i en stuga.

Vi hoppades så klart på bättre väder, men vädergudarna var mot oss. De kommande sista två dagarna låg Sylmassivet begravt i ett tjockt moln som aldrig lättade. Men Sylstationens bastu och myset i de sköna sofforna gjorde ändå sitt för att göra allt till en fortsatt trevlig upplevelse. En dagstur upp till sjön nedanför Kläppen blev det också, och lite promenerande på snötäcket ovanför sjön.

Trots ovädret en minnesvärd tur!
När vi sedan tog de avslutande 16 kilometrarna till Storulvån var det på relativt lätta ben. Dimma och regn till en början, men vackert och uppehåll i regnandet mot slutet då vi närmade oss Storulvåns fjällstation, varifrån vi tog buss till Enafors för tågresan hem till Stockholm. Trots ovädret och regnandet var vi båda väldigt nöjda med vår vecka.

Utanför Vålådalens fjällstation.

Vandring i Vålådalen

Oväder på avstånd, precis när vi nått kalfjället.

Över Härjongsån i tilltagande vind.

Regnbågen syntes nästan lika ofta som solen under vår tur.

Hanna lutar sig mot vinden utanför Ljungans rastskydd.

Rast på väg mot Helags, med vy mot Härjongsfjällen.

Helags tornar upp sig mot slutet av turen.

Gamla Östan – byggd 1916 (och renoverad på 1980-talet).

En av fjällstationens byggnader, med Helagsfjället i bakgrunden.

Kraftig vind låg på mot tältet.

På väg mot Helags glaciär.

Fjällglim

Helags glaciär efter att vi tagit oss upp för bergets första steg.

Fjällräven siktade vi på högra sidan av Helags krage (sedd framifrån).

Ett steg närmare glaciären.

Många namn på Helags ”playa”.

Framme vid målet!

Strax nedaför glaciären på väg tillbaka dyker regnbågen upp igen.

De blöta stenarna krävde försikghet – och fokus.

Skymning nere vid Helags fjällstation.

Ett mindre vad på vägen mot Sylarna.

Powernap efter lunchen i Mieskentjakkes rastskydd.

Vackra vyer med Helagsfjället till höger i bakgrunden, dolt i molnbanken.

Kläppen till vänster, med sjön nedanför dess östra sida.

Promenad på stor snölega, Kläppen.

Sylarnas fjällstation närmare midnatt.

Sista bron, ca 2 km från Storulvåns fjällstation.

Ren såg vi mycket av under veckan.

I mål!