Rapport från vandring över Mårmapasset och Trepassleden (30/7 – 6/8, 2012)

Vindskyddet i Unna Räitavagge med Knivkammen i bakgrunden.
Nyligen hemkommen från en fantastisk vecka i Abisko- och Kebnekaisefjällen. Det var min första ensamvandring, och jag måste säga att jag stortrivdes med att helt bestämma eget tempo. Ensamheten när jag lämnade Abisko och Kungsleden bakom mig var först lite ångestfylld, men övergick snabbt i ett behagligt lugn. De två första dagarna mötte jag inte en människa under vandringen. Under den vecka som jag spenderade i fjällen denna gång hade jag åter över lag mycket fint väder. Det blev en minnesvärd upplevelse. Fotografiet ovan är taget från en av de vackraste platserna jag kom till under veckan. En samling bilder finns längre ned under denna post. Tyvärr blev många bilder mycket dåliga p.g.a. ett misstag i kamerainställningen. Förhoppningsvis uppskattas ändå urvalet.

Från Abisko till Alisätno…
Vandringen började i Abisko, och jag tog som planerat vägen upp i Ballinvagge där jag slog upp tältet i dalens södra ände på fin gräsmark. Första etappen bjöd på en ansträngande och utdragen stigning (Ballinvagge ligger på drygt 1 000 m, från Abisko som ligger ca 400 möh) och som grädde på moset ett moln av myggor som följeslagare på vägen upp. Väl uppe i Ballinvagge blev antalet myggor något färre, men gjorde sig fortfarande påminda. Längst in i dalen slog jag upp tältet på en gräshed i deltat av jokkar.

Jag vaknade sedan tidigt och började vandra vidare redan halvsju på morgonen. Precis när jag börjat packa ihop, då utrustningen fortfarande låg utspridd, började det regna. Men när jag gått den 2 km korta tvärdalen som förbinder Ballinvagge med Siellavagge sprack det upp och blev bättre väder. Vid renvaktarstugan, som ligger på den punkt varifrån man kan välja att gå vidare in i Siellavagge i sydlig riktning eller fortsätta nordväst mot Abiskojaure, kunde jag sätta upp en tvättlina och torka tältduk och övrigt som blivit blött. Det gick snabbt i fjällvinden som låg på från norr och strömmade genom Siellavagge.

Siellavagge var en stenig och karg plats, dalgången ligger på 1 100 m, och en fascinerande upplevelse. Ett sterilt månlandskap med höga fjäll på båda sidor som når höjder mellan 1 600 och nästan 1 800 m. Delvis blev det en promenad i moln som kom upp från den lägre liggande dalgången Alisvagge/Bessivagge och blåste in underifrån upp och in i dalen. I fjällvinden kunde man se hur fragmentariska delar av molnen snabbt sögs in i dalen och vandrade vidare längs med dalväggarna i en märklig dans. Det blev tydligt att dalen fungerade som en gigantisk vädersluss, där vinden sögs vidare ned i riktning mot Abiskojaure.

Nedstigningen i dalen där Alisätno rinner var relativt brant, och att gå upp där skulle innebära en betydande kraftansträngning. Nedåt var det inga större problem och därefter vandrade jag ett par kilometer längs dalens norra sida. Det var en veritabel djungel. Jag fick slå mig fram på en smal stig genom stora områden med videsnår, som ofta nådde upp till brösthöjd. Vid något tillfälle var de upp emot 2 meter höga och jag fick sträcka upp armarna för att kunna plöja mig en väg. De två kilometrarna kändes snarast som fem och dalen var också mycket våt. Jag tvingades gå i återkommande stora pölar och stiga över en rad små jockar.

Därefter blev det slutligen dags för en välförtjänt lunch. Skönt nog höll sig myggen rätt lugna på den valda platsen. Utsikten över dalen var otroligt vacker. Efter lunchuppehållet beslöt jag mig att fortsätta till Mårmastugan, vilket först innebar att ta den södergående korsande stigen ned till bron över Alisätno. Därefter började en utdragen stigning upp längs Vierrojohka, som forsar ned längs ravinen som leder upp mot Mårma. Det var en härlig vandring där solen tittade fram ordentligt för första gången på hela dagen. Den gick delvis brant på skrå, ibland på höjd för att undvika ravinens brantare partier, ibland nere vid den framforsande dånande jocken.

… vidare mot Mårmamassivet
Ju högre upp jag kom, desto kargare och stenigare blev terrängen. Efter ett tag avtog videsnåren. Ravinen krökte åt höger uppför i färdriktningen, och framför mig öppnades utsiktsfältet mot ravinens högre partier och mot Mårmamassivet. Slutligen nådde jag stugan, ett litet vindskydd med plats för två personer. Det var upptaget av två vandrare, så det blev till att slå upp tältet. Jag avslutade runt 20-snåret på kvällen efter att ha gått drygt 2 mil i omväxlande men överlag ganska tuff terräng. Det här var min längsta dag. När jag väl lagt mig slocknade jag efter bara några minuter, och sömnen var djup och drömlös.

Nästa dag bjöd på regnväder, så det blev en vilodag. Paret i stugan hade lämnat tidigt, vilket innebar att jag installerade mig där. Mysigt värre. Mårmapasset låg hela dagen inbäddat i ett moln, så jag hade ingen lust att ge mig in i det. Istället gav jag mig på att gå upp på en utsiktstopp öster om stugan, och bestraffades däruppe med en smattrande regnskur som medförde en nedstigning på såphala stenar som var allt annat än behaglig. Sikten var också begränsad.

Över Mårmapasset, ned mot Vistas
På min fjärde vandringsdag hade vädret vänt. Nu låg Mårmapasset blottat och molnen var bortblåsta. Jag började tidigt på morgonen redan halvsju och tog mig snabbt de två kilometer som ligger mellan vindskyddet och passet. Bestigningen av passet var definitivt ansträngande, men ett sant nöje i det vackra vädret. Under ungefär en tredjedel av branten fick jag spänna stavarna vid ryggsäcken och arbeta mig uppför med händerna för att få grepp om stenarna, som överlag låg hårt packade. Det kändes stabilt. Under den tuffaste delen hamnade jag i ett närmast meditativt tillstånd, väldigt fokuserad, en mycket speciell och härlig känsla. Jag siktade på den östra toppen (åt vänster i min färdriktning) på rekommendation från flera på Utsidan, vilket visade sig vara ett klokt råd. Det innebar att det som såg ut att vara ett jobbigt parti blocksten kunde undvikas under nedstigningen som följde på andra sidan.

Framför mig, ståendes på ca 1 600 meters höjd, öppnades nu vyerna in mot Kebnekaisefjällen och de imponerande topparna kring Nallostugan, en mycket storslagen syn. Den fortsatta nedstigningen mot Vistas var rätt lång, men med mycket vackra vyer. Eftersom jag hade börjat bli lite socialt utsvulten bestämde jag mig för att fortsätta vandringen ned till Vistasstugan istället för att slå upp tältet vid sjön Vassaloamijavri, vilket var min ursprungliga plan. Klockan var dessutom bara omkring 12, och det kändes inte som att det var läge att stanna riktigt ännu. Vistasstugan nådde jag halvtvå, vilket betydde att hela etappen (inkl en halvtimmes lunch) landade på 7 timmar. I stugan träffade jag mycket trevligt folk och den nyblivna stugvärden Leif, som var lite avundsjuk på oss vandrare en vacker dag som denna.

Det var första gången jag besökte Vistasstugan. Det är en mycket fin lite äldre stugvariant ritad av Tore Abrahamsson där köket ligger centralt placerat i centrum med sovrummen direkt intill denna gemensamma yta (vilket skiljer stugan från den korridorsstuga där köket ligger i ena änden, och sovrummen ligger i en med köket förbunden korridor). Abrahamssons stugmodell, som var populär på 50- och 60-talet, skapar en mer kollektiv känsla. Arkitekturen inbjuder till stuggemenskap. En likadan finns i Nallo.

Upp i Unna Räitavagge
Dagen därefter vaknade jag upp i stugsängen och började göra mig i ordning för etappen mot Unna Räita. Unna Räita är en ganska obesökt plats, trots att dalen bjuder på en av de mest storslagna upplevelserna i området. Det kan jag nu säga med säkerhet. Efter att ha vandrat 4 km österut i Vistasvagge tog jag bron som leder till vägen mot Kaskasavagge och Unna Räitavagge. Efter en lunch påbörjade jag vandringen upp längs sidan av ravinen som utgör ingången till Unna Räitavagge. Det var en vild, ganska krävande men väldigt speciell upplevelse.

Södra eller norra sidan i ravinen?
Det har i ett par trådar på Utsidan förts en diskussion om vilken av ravinens sidor, den norra eller den södra, som är fördelaktigast att gå i. Den på kartan markerade vägen går längs den norra sidan, vilket dock betyder att ett delta vid huvudjockens utflöde måste passeras, samt åtminstone en lite större jock från Räitatjåkkaglaciären ett par tre kilometer upp i ravinen. Sedan måste huvudjocken också vadas högre upp (där den förvisso breder ut sig tillsammans med dalgången, vilket gör den mycket lätt att ta sig över, med mycket sten att kliva på). Claes Grundsten skriver i sin guidebok att båda sidor är ”lika besvärliga”.

Jag påbörjade vandringen i södra delen av ravinen, men bytte sida efter någon kilometer. Där fanns en stor snöbrygga som turligt nog erbjöd en säker övergång. Varför detta val? Vandringen på norra sidan, trots flera vad, är helt enkelt en mycket behagligare upplevelse. Detta p.g.a. att den södra sidan innebär mycket vandring på Palkastaks steniga rasbranter, och detta på skrå i ofta ganska brant lutning. Stenarna i rasbranterna ligger dessutom ofta löst, med partier som här och var känns rätt otrygga. Då ravinen är rätt brant och avståndet mot huvudjocken måste hållas särskilt i början, är det många höjdmeter som måste tas i denna terräng. Den avgjorda fördelen på brantens norra sida är å andra sidan att rasbranterna där (de som alltså tillhör Räitatjåkkas södra sida) ligger betydligt högre upp i branten – på så pass hög nivå att de nästan helt kan undvikas. Därför sker vandringen på denna sida i högre utsträckning på gräs och jord.

Förvisso måste en del videsnår genomträngas, men det är inte alls förenat med samma otrygghet som att gå i steniga och instabila rasbranter. Den glaciärjock (från Räitatjåkkaglaciären) som måste passeras efter ett par tre km var förvisso strid, men jag upplevde den inte alls som farlig. Den ska dock vadas med kängorna på. Tar man det bara lite försiktigt och använder sina stavar så innebär inte övergången någon verklig svårighet. Man får dock räkna med att bli blöt om fötterna. Allt detta sägs förvisso med ett mått av osäkerhet. Vattenflödet kan ju variera som bekant. Jag vadade den en bit upp (”på mitten”) utan problem – vid högre vattenflöde kan det nog vara klokt att ta sig ned mot platsen där den mynnar ut i huvudjocken, eller högre upp (vilket Grundsten rekommenderar).

Unna Räitavagges speciella karaktär förstärks av att den på mitten avdelas av ett 150 m högt stup, och det är ovanför detta stup som vindskyddet finns. Tar sig upp gör man på stupets sida, under passet mellan Pyramiden och Knivkammen (som utgör det första på trepassleden om man kommer från norr och går åt söder). Här var jag lite väl ivrig och genade upp i en ordentligt brant uppförsbacke med mycket lös sten. Jag borde istället varit mer tålamodig och ”rundat mig uppför” genom att hålla mer åt söder, för att sedan ta mig sista biten upp på den snölega som för tillfället låg intill Knivkammen. Väl uppe för branten var det en kort promenad till Unna Räitastugan, ett vindskydd av samma modell som det i Mårma.

Utsikten vid Unna Räitastugan tillhör den mest storslagna jag påträffat. Att Unna Räitavagge hålls högt som ett lite mytomspunnet mål för vandrare som rör sig i trakten är föga förvånande. I söder ser man lägre delen av Unna Räitavagge, där fjällsidorna i ravinen går ihop på ett sätt som liknar den större tvillingdalen i norr, Stuor Räitavagge, med skillnaden att Unna Räitavagge är trängre. Under stupet ligger en grönfärgad sjö som fylls på av ett vattenfall som kommer från den glaciärsjö som ligger alldeles utanför vindskyddet, och som får sitt vatten från Reaiddaglaciären. Söder om vindskyddet finns tre imponerande toppar med höjder på upp emot 1 900 m, alla med karaktäristiskt spetsiga former; Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten. Av Reiddaglaciärens lägre del – glaciärtungan ska enligt äldre beskrivningar ska ha nått ned till sjön 1226 (samma höjd som stugan ligger på) – finns tyvärr inte mycket kvar. I nordvästlig riktning skådar man dalens högre del, den som leder mot Stuor Reaiddavaggis södra del, och det är en utsikt präglad av ett mycket kargt, stenigt och vackert landskap med höga toppar och glaciärer längs dalens sidor.

Råkade ut för en oförutsedd olycka i Unna Räitastugan. Värmeomslaget när jag drog igång elden i den gamla kaminen blev så omfattande att båda mina skor av någon anledning reagerade med att implodera i tåpartierna. Det gick inte att trycka tillbaka de inåtbuktningar som uppstod i skorna, vilket betydde en mindre storlek för återstodden av vandringen. Tur i oturen var väl att det fortfarande gick att gå i dem, men särskilt högra stortån blev rätt ansatt de två sista dagarna. Snabba temperaturväxlingar är alltså inget man ska utsätta sina skor för.

Trepassleden
Trepassleden, eller ”jojoleden”, som var målet för nästa dagsetapp, var oerhört fascinerande. Jag gick den under helt perfekta väderförhållanden i strålande solsken med en näst intill molnfri himmel. Den första stigningen på glaciären mellan Pyramiden och Knivkammen var som förväntat den tuffaste, med dess brantare högre parti. Jag gick tidigt på morgonen då snön fortfarande låg hård, och det var väl inte ett helt riskfritt val. Jag kände mig dock för noga, och de spår som sparkats upp av vandrare som gått upp tidigare var tillräckligt djupa för att det skulle kännas tryggt hela vägen. Men i den övre delen av backen vände jag aldrig på huvudet, utan koncentrerade mig till fullo på att sätta in fötterna ordentligt i spåren. Ett fall bakåt hade inte varit vackert.

Väl uppe på passkrönet var utsikten mot Kebnekaisehållet fantastisk. Kaskasavagge, Guobirvaggi och passen mellan dalarna passerade jag utan problem på fin snö som underlättade vandringen i både ned- och uppförsbacke. Det sista passet, det mot Tarfala, upplevde jag med störst behållning. Vandringen längs ”svarta sjön”, Gaskkasjavri, som ligger sagolikt placerad i passövergången, var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev det foto jag tog där alltför suddigt. Spektakulär var även vandringen nedför längs med Kebnepakteglaciären (jag kunde utan problem gå i snön på glaciärens sida istället för att gå på moränbranten, som man annars går på).

Väl nere vid Tarfalastugan betalade jag en tältavgift och stötte på en mycket trevlig stugvärd, Lars. Det jag hade kvar i min whiskyflaska gick åt under trevlig samvaro med andra vandrare på kvällen.

Vägen tillbaka över platån mot Nikkaluokta
Sista etappen, som gick mot Nikkaluokta över Darfalcorrus och Cievrracohkkas platåer, var den enda jag gjorde i sämre väder. Det började med duggregn och fortsatte efter lite uppehåll med ösregn. Valet av väg var dock ett på det hela taget trevligt alternativ till den hårt trafikerade Daghammarskjöldleden (mellan Nikkaluokta och Kebnekaise) som överlag kunde vandras på fina och relativt plana gräsmarker längs med 1100-metersnivån norr om de båda nämnda bergen. Jag hade slarvigt nog glömt min karta på bordet i Tarfalas fjällstuga, men med renvaktarstugan nordväst om Cievrracohkkas topp som vägmarkör var det inget problem att navigera i rätt riktning. Nedstigningen i Ladtjovaggi var helt oproblematisk, och det var inte svårt att hitta den stig som från Ladtjovaggi går upp till 960 metersstrecket på Cievrracohkkas östra sida, och som längre ned ansluter till Daghammarskjöldleden. Eftersom det vid det här laget regnade hårt valde jag att fortsätta till Nikkaluokta, där jag hade tur och fick hyra en liten fjällstuga till billig peng den sista natten. Hade vädret varit bättre hade tältning vid småsjöarna ungefär där man möter stigen ned mot Ladtjovaggi säkert varit fint.

Sammantaget var det en fantastisk vandring, och även om den valda rutten innebar en hel del sten och en hel del ansträngningar så kan jag varmt rekommendera den för de vandrare som vill röra sig mellan Lapplandsfjällens gröna breda dalgångar och de högre, lite otillgängliga kargare regionerna.

Ballinvagge.

Vid renvaktarstugan i tvärdalen mellan Ballinvagge och Siellavagge.

På vandring i Siellavagge.

Nedstigningen i vackra Bessivagge/Alisvagge.

På väg upp mot Mårmamassivet.

Högre upp på vägen mot Mårmamassivet.

Mitt tält vid Mårmastugan.

Installerad i Mårmastugan under min vilodag.

Utedasset vid Mårmastugan, med det valryggsliknande Mårmapasset i bakgrunden.

Sikten österut under vägen upp för Mårmapasset…

… och här från samma plats med kameran riktad upp mot passkrönet.

Vyn in mot Stuor Reaiddavagge under nedstigningen mot Vistasstugan.

På väg upp för Unna Räitavagge.

På väg upp för det stup som delar Unna Räitavagge i en högre och en lägre del.

Unna Räitavagges lägre del som vätter mot Vistas, sedd från Unna Räitastugan.

Unna Räitavagges högre del, i riktningen mot Stuor Reaiddavagge, sedd från stugan.

Synen från första passkrönet, det mellan Knivkammen och Pyramiden på trepassleden. Kebnekaises nord- och sydtopp lite till vänster från mitten.

Mitt i Guobirvaggi, mellan andra och tredje passet.

Drakryggen, sedd från passet mellan Guobirvaggi och Tarfaladalen.

På väg ned längs med Kebnepakteglaciärens sida mot Tarfaladalen.

Kebnepakteglaciären – sten och sprickor.

Kort taget nära Tarfalastugan.

Suddig solnedgång…

…och en avslutande lika suddig bild på mig, tagen av stugvärden Lars.